Är du sugen på att bli medlem i TeaterVerket? Klicka här

Menu
  • Kategori: Om
  • Skriven av Moa Åström
  • Träffar: 566

Introduktion till "Bättre sent än aldrig"

Egentligen koncentrerar denna fars skeenden under perioden från början av 1941 och två år framåt i ett scenario som fiktivt innefattar tidsmässigt några timmar en vinterdag 1943.

Sommaren 1941 anfaller Tyskland österut Sovjetunionen och "Operation Barbarossa" (som anfallet benämndes) förändrar storkriget radikalt – inte minst då Hitler och Stalin bara något år tidigare undertecknat ett samarbetsavtal. Östfronten blir nu stormens öga.

I Sverige ställer man sig ännu frågan hur kriget ska sluta. Somliga uppfattar den ryska kommunismen som ett ännu större hot än den tyska nationalsocialismen i ett framtida perspektiv. Politiskt försöker Sverige agera så som stunden och den övergripande neutraliteten kräver men också mer långsiktigt utifrån en rimlig och föränderlig bedömning av krigets utfall och den hypotetiska framtida maktbalansen i Europa och Skandinavien.

Vad gäller just utfallet har det ända från krigets början presenterats motsatta meningar (och kanske förhoppningar) i regeringen men efterhand framkommer emellertid dels att Sovjetunionen faktiskt har kraft att slå tillbaka det tyska anfallet, och dels vidden av den nazistiska judeutrotningen – båda dessa faktorer inverkar sannolikt, och i Sverige utkristalliseras så småningom ett mer tydligt proallierat förhållningssätt utrikes- och inrikespolitiskt.

Dynamiken: Sverige är militärstrategiskt inringat en period räknat från sommaren 1941 – efter ockupationen av Norge och Danmark och efter finska vinterkriget. Britterna överväger ett riskabelt och för östfronten avlastande anfall mot det ockuperade Norge men behöver/önskar samarbeta med Sverige. Dock kan regeringen varken konkret förhandla med britterna eller lämna garantier av rädsla för tyska reprissalier. Under åren 1940–1943 råder det egentligen kontinuerligt en mer eller mindre intensiv beredskap i Sverige gällande ett eventuellt tyskt anfall och Tyskland kan med sin militära styrka i ryggen tvinga fram för sin del gynnsamma förhandlings-resultat – däribland trupptransporter genom Sverige.

Ur brittisk synvinkel (allierade) behöver Tyskland alltså inte ockupera Sverige eftersom man ändå når sina över tid varierande strategiska mål. Britterna är vidare mycket kritiska till den svenska handelspolitiken som har som huvudmål att via handel med Tyskland tillgodose vår inhemska energiförsörjning (kol, olja) i utbyte mot bla järnmalm. I samband med att den tyska offensiven i öst så småningom hejdas trots enorma insatser blir man i Sverige dock alltmer övertygade om att Tyskland för-modligen kommer sakna reella resurser för militära vedergällningar, och härigenom mister Tyskland sitt viktigaste påtryckningsmedel.

I den situationen vågar Sverige till slut säga nej till fler tyska krav.

----------------

En viktig detalj i sammanhanget: Man kanske frågar sig hur det är möjligt att svenska representanter ens lyckas försvåra – och ännu mindre som det tycks i pjäsen hindra – genomdrivandet av tyska krav med rena administrativa finesser? Men faktum är att Sverige häri just fann en nyckel till framgång eftersom den tyska maktapparaten, som det verkar – mitt bland allt det fruktansvärda absurt nog – vilade tungt på en strikthet när det gällde administrativa regelstrukturer och rutiner. Ett beslut fattades enligt vissa principer som inte gärna frångicks. Bland annat kan möjligen detta vara ett resultat av dels en misstänksamhet som förmodligen växte i takt med det nazistiska ledarskapets nyckfullhet och dels att maktapparaten sannolikt i praktiken inte alls fungerade så effektivt som man kanske ibland har föreställt sig.

----------------

Pjäsen har inte för avsikt alls att skildra då levande personer eller strikt dokumentära situationer men dynamiken ovan finns beskriven i litteraturen och har återspeglingar i de inre och yttre konflikter som karaktärerna ställs inför.

En motvillig fars –

Stilmässigt finns en tydlig kontrast i pjäsens inre dynamik. Arvid Stjernqvist som karaktär drar med sin kraft och sin frustration och utmattning åt farsens upplösning medan övriga i det samlade sällskapet, i motsatt strävan, med ett kammardramas allvarsamma, förnuftsmässiga och systematiska sätt, försöker bringa någon form av reda bland entréer och sortier. Farsen som distraktionsmedel.

Den kontrasten är mycket viktig för framställningen.

----------------

Alltså förenar pjäsen, enligt min mening, möjligheter för en iscensättning som tar ut svängarna i farsens lekfullhet med en desperation i undertonen... en underton som är en effekt av det yttre hotet säkerligen... men möjligen också av ett konfliktfyllt förhållande till den strategi som Sverige som nation efterhand valde. Och innehållet i den strategin är kanske fortfarande i vissa delar egentligen oklart.

CHRISTIAN HAMMARBERG, manusförfattare
februari 2016